Ibland när jag ser ponnybarnen fräsa runt på hoppbanan önskar jag att vi kunde få byta. För tänk vilken lycka att vara typ 13 år, mjuk i kroppen och med en utvecklingskurva som inte fastnat i gamla vanor. Finge man dessutom sitta på en ponny som lätt skuttar över alla hinder och även om den ibland skickar av en så är det bara att borsta bort sanden, hoppa upp i sadeln och fortsätta.
Så är det verkligen inte när man passerat 50. Stel i kroppen, seg i knoppen och om Jipper råkas tappa mig i sanden skulle det förmodligen dröja veckor innan jag lyckades komma upp i sadeln igen. Ska man dessutom försöka rida och sitta i sadeln på ett lite annat sätt än man gjort senaste 45 åren blir allt plötsligt fruktansvärt svårt.
Men trots frustrationen är jag väldigt tacksam. Tänk att Jipper och jag ändå kan vara med och att vi faktiskt tar oss runt banan, även de dagar som vi inte är på topp.
Övning ger färdighet sägs det. Ge oss 45 år till så ska vi nog få ordning på bitarna! 😅
Säsongens första timme på gräs är rätt säkert hästarnas lyckligaste timme på året. Efter några dagars invänjning väntar nu (förhoppningsvis!) ett halvår med mest bara gräs. Inte bara hästarna är lyckliga ska erkännas. Att för varje dag packa allt färre höpåsar är i sanning ren och skär lycka även för stallbetjänten.
Kanske var det inte riktigt årets lyckligaste timme, men nog var senaste springturen en väldigt rolig stund. Jipper hade vilodag så jag passade på att springa min långa runda på 7,5 km. Tidigare har den känts rejält krävande med sina branta och långa uppförsbackar. Men denna morgon – vilken kick! Det gick så lätt och jag var inte ens speciellt trött när jag kom hem igen. Hade gott om krafter kvar för att duscha ren Hunter och ta av täckena på hästarna innan jag skuttade in i duschen.
Precis lagom till badsäsongen kan jag nu utöka min skogsrunda och springa ner till sjön också. Det blir kanoners!
/Sara Ps. Tänk att man följer sin tid så väl – om än jag som lätt överårig ung kvinna hellre springer lagom långt i skogen än aslångt på asfalt 😁
Väcktes tidigt på morgonen av en väldigt pigg och glad Hunter. Att det var söndag och klockan inte ens slagit 6 bekymrade honom inte det minsta så det var bara för matte att stiga upp. Solen sken och det kändes inte alls lika kallt som dagen innan. På med springskorna och ut på en runda.
Valde en runda med lätt terräng och en lång härlig utförslöpa. Stigen gick förbi badplatsen och nu kunde jag inte låta bli, det fick bli ett dopp i sjön! Halvvägs ut i spat insåg jag att det nog ändå var väl så tidigt på året att börja bada, för attans så kallt det var. Men har jag bestämt mig för att bada så ska det badas. Bara att hitta rätt på andningen och sjunka ner i kylan.
Efter frukosten drog Palle på sig ytterkläderna och gick ut. Jag pysslade på inne och när jag efter en stund tittade ut blev jag varse att han gått all in med att ansa buskarna på terrassen. Han var definitivt rätt man att göra jobbet för till skillnad mot när jag gör det så var han inte blyg utan klippte ordentligt vilket gav ett bra resultat. Äntligen ser buskarna fina ut och inte som vilda tovtroll.
När nu Palle var så i gasen var det bara för mig att också sätta igång och i rappet åkte alla Palles kläder ut på vädring. Förutom att garderoberna behöver vädras (helst oftare än vart femte år…) så har vi haft problem med konstig lukt i en av byråerna, framförallt där påslakanen bor. När jag skriver konstig lukt så tänk gammal spya! Då det bara blivit värre och värre var det nu dags att verkligen ta tag i problemet. Byråerna tömdes, lådorna togs ut och sedan drog vi fram hela schabraket. Och vad hittade vi där? Tack och lov inte en död mus men däremot en och annan dammråtta och gott om hundhår.
Att under flera år använda byrån som bord vid borstning av hundarna var med andra ord inte så smart. Varje gång trillar ett och annat hårstrå från pälsen ner mellan byrån och väggen och när de blivit många och legat några år vet jag nu att det stinker.
När vi kommit halvvägs med röjandet unnade vi oss en paus. Riktigt skönt med fontänens porlande och solen i ansiktet. Tog av mig strumpor och skor. I tio minuter. Sedan gick solen i moln och kylan kom krypande. För att kunna göra färdigt utan att frysa ihjäl var det bara att klä på sig tjocka jackan och vantar. Det blev bara kallare och kallare så när det allra sista fixet med kläderna skulle göras gav jag upp och gick inomhus.
Sedan kom kvällen. Och SNÖN! Trodde inte det var sant. Det ska inte snöa i slutet av april. Inte i Skåne! När jag låg där på soffan under yllefilten med en sprakande brasa i kaminen kom jag att tänka på att detta faktiskt var första gången i livet som jag badat utomhus samma dag som det snöar.
Fint ändå att man trots 50+ fortfarande få göra något för första gången. Fast jag lär nog aldrig göra om det 🥶😂
Målet för Sandras vistelse hos oss var ju givetvis att vi skulle ta oss i mål på springtävlingen, men vi hann med en massa annat också på väldigt kort tid.
Redan på väg hem från flygplatsen började aktiviteterna. Istället för att gasa på längs E22 så lämnade vi motorvägen och svängde in till Flyinge. Ofta när vi får besök hem till oss så är det under sommaren och då är det så gott som tomt överallt på Flyinges stora anläggning.
Den här gången hade vi tur, det var nämligen hingstvisning just denna dag. Hela området var fullt av lastbilar, 40 ystra hingstar och bubblande aktivitet.
Vi kom precis när dressyrhingstarna visades och passade på att titta en stund på framridningen. Som alltid nu för tiden med en viss klump i magen. Vad skulle man få se? Trots att hela ridhuset var fullt av hormonstinna hingstar var lugnet påtagligt. Många hästar reds fint och hanterades väl.
Men på den korta stund vi var där fick vi tyvärr också se åtminstone en som reds för hårt med nosen i bringan. Så ledsamt. Det fick mig att fundera på om man inte bara på tävling utan även på denna typ av tillställningar faktiskt behöver ha funktionärer som håller koll på framridningen?
Zafferano 1325
Men putsen på hästar och ryttare var det sannerligen inget fel på, kolla svansen på denna snygging! Väl medveten om hur svårt det är att få Jippers svans vit var jag tvungen att fråga hur hon gjort för att få Zafferanos så där fläckfri. Svaret blev att hon tvättat den två gånger. Två gånger. Jisses, jag hade fått tvätta Jippes svans minst tjugotvå gånger om den skulle se ut så där. Fick en stark känsla av att Zafferanos svans aldrig hinner bli lika skitig som Jippes…
Snart dags för bad!
Efter Flyinge tog vi en liten rundtur på den skånska landsbygden innan vi landade hemma. Där bytte vi snabbt om till sköna kläder och gick på promenad.
Sedan var det dags middag. Hade för ovanlighetens skull hittat ett spännande recept på en efterrätt. Som jag såklart lät Sandra göra lejonparten av 😂
Kvällen avslutades på bästa sätt – i stallet såklart!
Morgonen efter springtävlingen klev vi upp i ottan för att fodra hästar och ta en prommis. Givetvis avslutades den i hästhagen bland ramslöken så att Sandra kunde plocka och ta med sig hem till norr.
Sedan var det dags att avsluta den superkorta men späckade visiten. En snabb frukost hann vi med innan vi brände loss på E22 för att hinna till flyget i tid.
När Sandra var avlämnad och jag kommit hem slog tröttheten till som ett klubbslag. Tittade ut genom fönstret och såg att jag och Jippe gjorde exakt samma sak, han i hagen och jag på soffan.
I slutet av oktober dök det upp en notis på Facebook om en springtävling på Österlen. 13 km i skog och mark i april lät som en lockande tanke. Drog iväg en fråga till Sandra som jag vet gillar att vara ute och röra på sig. Jodå, hon var helt med på att komma hela vägen från Luleå så att vi tillsammans skulle ta oss runt banan.
Laddade och glada innan start
Snabbt anmälde vi oss och än snabbare passerade dagar, veckor och månader och plötsligt var vi där. Några månader innan startdatumet fick vi dock mejl om att de dragit om bansträckningen en aning och lagt till ytterligare en, enligt arrangören, härlig kilometer.
Fick lätt hicka, 13 km är en sak men 14 är ju nästan en och en halv mil. Men anmält var anmält så det var bara att tugga i sig, trots att jag aldrig ens sprungit en hel mil sedan jag gick på gymnasiet och tvingades runt på Scaniamilen. Nåväl. Fötterna är ju vana att promenera så orkar man inte springa så får man väl gå. Inte mer med det.
Friska vindar!
Väl på plats möttes vi av 10 grader men med 18 m/s kändes det ungefär som minus10. Jäklarns vad kallt! Innan start tittade vi förundrat på löparna som glatt gick runt i korta tights. Även om man blir varm när man springer så kändes kortbyxor absolut inte som ett alternativ.
Precis på utsatt tid gick startskottet och för att slippa bli omsprungna lade vi oss långt bak i startfältet. Kanske väl så långt bak för plötsligt var vi nästan allra sist. Möttes nästan direkt av en stark motvind men benen kändes lätta och omgivningen vacker så det gick fint.
Efter ett par kilometer kom ett riktigt lyckorus farande genom kroppen och jag tänkte att detta var baske mig det roligaste jag gjort! Kilometer efter kilometer avverkades, terrängen blev efter hand svår och efter en rejäl stigning gick en yttepytte smal och lutande stig längs en väldigt, väldigt, djup ravin. Då gällde det att hålla både fötter och tankar i styr. Ansträngde mig ordentligt för att inte tänka: Inte snubbla! utan bara Håll balansen!
Det gick vägen och efter en god stund kom vi ut i lättare, om än kuperad, terräng. Sandra som haft åttioelva förkylningar under vintern och inte kunnat träna som planerat hade kämpat hårt redan i flera kilometer, men nu började det gå tungt också för mig. Vi växlade mellan att gå och springa, försökte ta tillfället i akt och verkligen njuta av de vackra omgivningarna.
När det var fyra kilometer kvar kände jag mig rätt pigg igen och kollade av med Sandra om det var okej om jag drog i från. Ville verkligen känna att jag fått ta ut mig ordentligt när jag väl var i mål. Kom upp i rejält flås men hade turen att mötas av en lång utförslöpa. Vilken känsla – det var bara att släppa på, ta ut steget och låta benen låta mig flyta ner för backen. Jag var i sjunde himlen!
I mål!
Med tre kilometer kvar kom verkligheten i kapp. Grym motvind, tungt underlag och lätt uppförslut. Trodde att jag skulle storkna. Men det var bara att ta några russin i (den låga) farten och kämpa på. Stegen var korta och benen stumma men jag gnetade på meter för meter. Så skymtade jag slottet och målet hägrade! Och då möttes jag av en jäkla trappa. Helskotta. Kunde knappt koordinera fötterna men upp kom jag och spurtade i det mjuka gruset in i mål! Helt slut men så glad. Tänk att jag tog mig runt!
Efter fem muggar äppelmust, en proteinbar och en kopp varm choklad styrde vi kosan hemåt. I bilen konstaterade vi att, som de nybörjare vi är, så hade denna runda lärt oss ett som annat. Som att: – inte bara ta med en banan – ta med två så att man kan äta en före och en efter – om loppet går runt lunchtid är det inte dumt att även ha med ett ägg med kaviar – på själva rundan är russin perfekt att ha med sig men nötterna kan man skippa – den lilla chokladbiten kan man också hoppa över men två små mjuka flaskor med vatten är ett måste!
När vi väl landade hemma var det dusch och sedan soffa som hägrade. Vi var båda rejält stappliga och möra. Men redan efter 15 minuters slösurfande på soffan råkades jag snubbla över ett nytt lopp att springa. Tänkte att det var bäst att anmäla innan träningsvärken kickat in på riktigt. Så i augusti blir det ett nytt terränglopp, men då får det räcka med 10 kilometer. 14 var allt i häftigaste laget.
Och just det. Vi lärde oss en grej till: Korta tights är nog ändå inte så dumt, även om det känns som vore det -10 grader kallt då man startar.
Ja, ja. Jag har nog använt den här rubriken en gång tidigare. Men att se nytvättade hästtäcken hänga ute på tork är ett så säkert vårtecken att jag bara var tvungen att återanvända den finurliga bokstavsleken 😄
FöreEfter 45 minuters borstande
De senaste dagarna har våren verkligen gjort entré, från att det i onsdags snöade och var svinkallt blev det plötsligt sol och 17 grader i lördags. Givetvis fick hästarna gå utan täcke, även fastän nakenheten resulterar i ett väldigt tidskrävande jobb för att få dem i skick igen. Men man ska ju inte ha bråttom.
Utan man ska ta sig tid att bara vara här och nu. Speciellt när vitsipporna blommar.
För precis som alltid i april så svänger det snabbt. Efter ett nattens åskväder är t-shirt-vädret ett minne blott, det kallt som sören och blåser sju jävlar. Får istället glädjas åt att det ska regna varje dag kommande veckan – då växer gräset! Tjoho!
Som bekant har det ju det senaste året varit segt för mig och Jipper, men efter att vi fått okej-stämpeln av veterinären så var det bara att bita ihop, börja om och sätta fart igen. För att få till bra kondition och ordentlig träning behöver vi komma iväg både till skog och ridhus åtminstone tre gånger i veckan. Om det är kämpigt behöva att lasta och åka iväg så ofta? Svar ja! För att få fatt i inspirationen bestämde jag mig för att hitta på något nytt och försöka göra saker på ett lite annat sätt.
Redan förra året fick jag nys om ett ridhus som ligger på ungefär halva avståndet mot Velanders fina ridhus i Flyinge där jag brukar rida. Jag kom ihåg att det var stort och verkade ha fint underlag så nu kontaktade jag ägaren och köpte ett månadskort. I förra veckan åkte vi dit och japp. Det var stort! Insåg snabbt att det var ett ridhus helt byggt för hoppning, rejält brett med fibersand och hinder som alltid ser ut att stå framme. Gissa om vi var nöjda?! Att det dessutom verkar vara helt tomt för det mesta och att resan tar 18 minuter, trots att det är 40-väg nästan hela vägen, gjorde ju inte saken sämre.
På långfredagen åkte vi till ytterligare ett annat ridhus då vi var anmälda till en hoppträning för Pontus Molin som gästspelade på Ringsjöortens Ridskola. Här har vi varit någon gång tidigare men Jipper verkade tycka att det var spännande ändå. Själva träningen var bra men nivån på gruppen var spretig så passet kändes mer som en markarbetesövning, vilket passade mig och Jipper fint.
Att rida för ny tränare är alltid lite, lite, nervöst men oftast väldigt roligt. Detta var inget undantag och precis som det brukar med ny tränare så får man nya saker att träna och tänka på. Efter alla år i sadeln är det ju sällan som man hör något helt nytt, men alla tränare har sina käpphästar och sitt sätt att uttrycka saker. Under denna träning lade Pontus stort fokus på ryttarens position och balans. Att vi inte tränat kontinuerligt på länge blev tydligt, men vi gjorde så gott vi kunde och klarade hela passet utan att bli helt dödströtta. Det visade sig att Pontus har träningar varannan vecka i ett annat ridhus bara 20 minuter från oss så vi anmälde oss direkt.
En knapp vecka senare var det så dags. Till skillnad från hopp-ridhuset var detta ridhus av mer klassiskt snitt med sandunderlag och måttet 20*60. Det funkade så klart alldeles ypperligt, men tänk så man vant sig vid ridhus som är både längre och bredare!
Precis som vid vårt första pass för Pontus innehöll även detta en ordentlig framridning med positionen, både på häst och ryttare, i fokus. Vi jobbade med rakriktning och att kunna reglera tempot genom att låta handen gå uppåt och längs mankammen, inte dra bakåt. Tanken var att om hästen blir fri i fronten så får man mer häst framför sig, manken kommer upp och bakbenen inunder. Då kan man bromsa med bibehållen balans. Kan väl säga som så – att enkelt var det icke, men så inspirerande att få nytt att öva på. Och de gånger vi fick till det någorlunda var ju resultatet glasklart för plötsligt hade jag inget stretigt motstånd i handen när jag skulle bromsa.
På sluttampen av passet red vi en bana och för första gången på över ett år kändes det så där som det gjorde när vi var på topp. Jipper galopperade på med spetsade öron och det kändes som att vi flög. Jag blev så himla lycklig att jag helt glömde sista hindret och istället låg på halsen med tårar i ögonen och klappade om min fine grå springare. De som tittade på måste trott att jag var lite knäpp, för hade man inte historiken så var det ju inte direkt någon märkvärdig runda 😂
Med sprittande glädje i kroppen styrde vi hemåt och plötsligt kändes det inte det minsta jobbigt att transportera hästen och ta hand om allt efteråt.
Puss på dig!
En annan som härom dagen fick glädjepirr i kroppen var familjens lilla svarta fyrbenting Hunter. Bästa kompisen Musses matte skulle vara borta några timmar så vi fick vara hundvakt. Det var sannerligen uppskattat, Hunter fick totalt glädjefnatt.
Första 15 minuterna gick det inte att filma, då sprang de för fort!
Inte bara Hunter som blev lycklig om jag ska vara helt ärlig…
En hund är kul, men då måste ju två vara dubbelt så roligt? Eller vad säger du Palle? 😄
När man bor på landet innefattar sällan begreppet påskpyssel att i skön samvaro måla ägg. Snarare handlar det om att man äntligen har möjlighet att hinna i kapp med allt som ska göras.
Under den tidiga våren handlar det mesta för oss om löv. Som varje år är det ett styvt jobb men vi testar hela tiden nya sätt för att minimera arbetsbördan. Förra året införskaffades, mycket motvilligt, en lövblås. Den gör livet lättare på många sätt men fortfarande krävs en stor mängd muskelkraft för att komma i mål.
Att köra över löven på gräsmattan med gräsklipparen är ett väl beprövat trick. Nytt för i år var att inte bara köra över löven som redan låg på gräsmattan utan att också kratta ut berget av löv som låg längs stenmuren. För att sedan ge även dem en omgång med gräsklipparen.
Sedan är ekollonen ett kapitel för sig. De är ohemult många och landar helst i grusgångarna. Där är det bara kratta som gäller. Synd bara att bästa krattan i princip har gett upp, har surfat hela nätet men kan omöjligt hittat en likadan, så den gamla får tjänstgöra även i år.
Om krattandet och ogräsrensandet är rätt trist upptäckte jag att det är desto roligare att plantera. Fick en massa växter av Hunters bästa kompis Musses matte. Den gamla köksträdgården var som vanligt helt igenväxt av diverse ogräs och krävde en god stund med grep och spade innan det var läge att plantera.
Planteringen var som sagt kul men absolut inte så där som i Trädgårdstider med sol i motljus och ljumma vindar. Här var det snarare rätt kallt och strilande regn. Peppande mig med att det måste ju vara bra att plantera när det regnar för då slipper man ju arbetsmomentet att vattna.
När vi trodde att vi till slut skulle få en hyfsat lugn dag så gav en av grindstolparna till sommarhagen upp. På bara fyra år hade den impregnerade stolpen hunnit bli helt genomrutten. Det var bara för Palle att åka och köpa en ny stolpe och sedan kröka rygg för att gräva upp den gamla, gjuta och fixa.
Strax efter påskhelgen vände vädret och det blev så in i vassen kallt. Och snö! Kämpigt, men inte helt fel att få en stunds vila från trädgårdsarbetet.
Hann till och med läsa ut den där boken som, det visade sig när jag ställde in den i bokhyllan, att jag försökt med två gånger tidigare.
Oavsett väder tar ju stalljobbet aldrig paus. Men Hunter har lärt sig att när det är kallt så är spånet och halmen ett bra ställe att ligga på. En riktig stallhund har han blivit.
Innan kylan kom harvade jag stora sommarhagen med fyrhjulingen för att luckra upp alla lövsamlingar. När det sedan blev varmare igen var det dags att kalka. Rätt lätt gjort med en spridare baktill på fyrhjulingen. Synd bara att den gav upp på sluttampen så jag fick köra old school och sprida för hand. Och Palle fick ytterligare en sak att fixa på sin lista.
Efter mycket jobb, och troligen en och annan svordom, kom slutligen den nya grindstolpen på plats och grinden kunde hängas upp. Nu är den bättre än ny!
Men givetvis. Vi har inte bara jobbat. Vi har också ätit gott och sovit eftermiddagslur på soffan. Jag har också hunnit springa ett par rundor och passat på att testa två nya ridhus och en ny tränare. Men mer om det en annan dag.
/Sara Ps. Här i huset varar verkligen julen in till påska. Är helt imponerad över julstjärnans livskraft, fortsätter den så här hänger den nog med ända till midsommar!
Äntligen är våren här på riktigt! Med våren vaknar energin och lusten att börja med utomhusjobben. Första steget är att plocka upp alla grenar som fallit ner under vinterns alla stormar. Ett hyfsat styvt jobb speciellt som kroppen inte riktigt har hängt med att soff-liggar-tiden är ersatt med gårdsjobb.
Vi rensade allén, trekanten och stora sommarhagen, tre (över-)fulla lass blev det. Rätt kyligt med många mörka moln när vi började men ganska snart kom solen fram och det var rena fröjden att vara ute och plocka pinnar. För Hunter – som verkligen äääälskar pinnar – var detta jobb rena drömmen. Han sprang med en pinne i munnen mest hela tiden, inte alltid åt rätt håll men vad gör det?
Fältet med ramslök i sommarhagen ser ut att bli större för vart år. Blir det tufft ekonomiskt är det bara att sätta igång och plocka, paketera och skeppa till någon saluhall i storstan…
Ramslöksfältet
Förutom pinnar och ramslök hittar man även en och annan tulpan i hagen. Inte långt kvar nu innan de slår ut.
Med ljuset och värmen drar även djurens pälsfällning igång. Kryddans tjocka päls har försiktigt börja släppa på halsen medan Jipper går omkring med ett moln av vita hår flygande runt sig. Även om inte Kryddan fäller så mycket ännu så kliar det nog en del och han rullar sig ofta och grundligt. Helst i lera.
Jag är inte känd för att frekvent duscha mina hästar, men ibland är det bara att ge upp och tacka sin lyckliga stjärna att vi har varmvatten i stallet.
Att efter en lång dags slit mötas av detta. Då är det omöjligt att inte stanna upp, ta en bild och bara njuta av att den bästa årstiden nu är här!
Det hela började rätt vimsigt och lätt pinsamt, för hur jag än försökte så gick det inte att få hoppgjorden att räcka runt. Hade mina misstankar om att somligas rondör skulle ställa till det så tack lov var även den vanliga sadelgjorden nedpackad, annars hade det roliga tagit slut innan det ens börjat.
Det var bara att be någon hålla Jipper och sedan rusa ut till lastbilen och hämta den lååånga sadelgjorden. Lätt svettig kom jag så till slut upp i sadeln. Men. Visst jäklar, Ted Hopptränare skulle ju ha mikrofon så Sara Halvdöv kan höra instruktionerna. Mikrofonen låg förstås i påsen vid ytterdörren. Nåväl, Ted har ju ögon att se med så efter lite grävande i påsen hittade han den. Ja men just det – då var det ju hörapparaterna som skulle av. Asken att förvara dem i hade jag givetvis glömt hemma. Suck.
Det märktes verkligen att det var väldigt länge sedan jag och den store grå var ute och luftade oss. Och att vi båda plötsligt blivit lätt ålderstigna.
Nåja. Till slut var vi i alla fall redo att börja och det var äntligen dags för hoppträning! Jipper var glad och faktiskt lite yster. Han förstod helt klart vad som väntade. Men han är ju ännu rejält fet och jag oroades över att han skulle vara helt slut redan efter framridningen. Men faktiskt tuffade han på utan att bli varken speciellt flåsig eller svettig och när han väl fick börja hoppa gick det inte att ta miste på att hans glädje. Han galopperade med lätta språng och tog varje tillfälle som gavs att springa lite fortare och med aningens längre språng än vad jag tänkt.
Övningen med några cavalettibommar, hinder på volt och sedan en kortare bana passade oss perfekt. Hindren var riktigt små och jag tror att Jipper kände sig som en stjärna när han gled igenom alla övningarna med glans. För att han inte skulle få allt för mycket träningsvärk avslutade vi medan han fortfarande hade fart under hovarna och avstod sista rundan. Fast Jipper hade nog gärna kört både ett och två varv till.
Att få vara med och träna igen var så roligt. Tricket är nu bara att aktivt tänka bort prestation, utveckling och tävling för att istället enbart hoppa för Jipper tycker att det är kul. Även om givetvis förhoppningen (fniss) är att vi på sikt komma tillbaka.
Mitt Skåne 